Henrik berättade om den långa och slingriga vägen fram till disputationen. Vi fick var sitt exemplar av den imponerande avhandlingen. Henrik harangerades med tal av ordningsman Romson och en flaska skumpa påpassligt inhandlad av Lasse Glaumann. Här följer några bilder. Därefter följer ett mycket personligt reportage av Henriks redogörelse samt en kort sammanfattning av avhandlingen av webbredaktören.
Vår kurschef Henrik har alltså sent omsider kommit i hamn efter en mycket lång och krokig seglats i ytterst svårnavigerade akademiska farvatten. Färden har avbrutits ett antal gånger av grundstötningar och grundkänningar på outmärkta akademiska grynnor. Dock har han tydligen haft god hjälp som redare och lots av sin handledare (och initiativtagaren till avhandlingens ämne) professor Carl Olof Cederlund.
Svårigheterna tycks främst ha orsakats av att Henrik med detta arbete gett sig ut i så gott som ouppmätta farvatten mellan etablerade discipliner. Arkeologer och historiker har uppenbarligen lite svårt att samarbeta. Arkeologi handlar om tiden före skrivna källor och historia om den tid som kan studeras med hjälp av skrivet material. I Sverige går gränsen någonstans vid år 1000. När så en marinarkeolog kommer och skriver en avhandling som berör 1200-talet och dessutom använder såväl arkeologiska metoder som skrivna källor, uppstår det tydligen problem. När denne marinarkeolog dessutom visar sig besitta såväl teoretisk som praktist navigatorisk expertkompetens blir det tydligen än mer problematiskt.
Det pratas mycket om gränsöverskridande forskning och hur nydanande den kan vara men i praktiken är revirgränserna väl utstakade och revirpinkandet intensivt.
I detta gränsland har Henrik navigerat det senaste dryga decenniet och några gånger har han gett upp med svåra läckor och trasiga segel, för att efter ett tag hissa segel igen.
När han till slut hade målet väl inom synhåll och till synes öppet vatten in till hamnen kom den definitiva grundstötningen. Alla tentor, poäng och mer därtill för doktorsexamen var avklarade, handledaren m fl hade godkänt avhandlingen som doktorsavhandling när handledarens nytillträdde efterträdare på professuren i arkeologi plötsligt deklarerade att avhandlingen inte räckte till en doktorsavhandling men nådigt kunde erkännas som licentiatavhandling.
Så blev det alltså. Henrik försvarade sin licentiatavhandling den 15 december 2006 utan att vilja göra större väsen av disputationen. Och det kan jag förstå.
Vad jag däremot inte kan förstå är varför detta gedigna arbete inte skulle räcka för en doktorsavhandling. Eftersom jag handlett ett antal doktorander och har åtskilliga doktorer på mitt samvete – visserligen enbart inom det naturvetenskapliga och tekniska området - anser jag mig kunna göra en någorlunda saklig bedömning. Jag har läst avhandlingen och min bedömning är att den väl fyller kraven för en doktorsexamen.
Omfattningen av arbetet är det inget fel på – vare sig redovisningen eller det bakomliggande forskningsarbetet. Vetenskapligheten är det heller inget fel på. Tvärtom anser jag detta vara en alldeles förträfflig avhandling – mycket gedigen. Och välskriven dessutom.
Felet ligger nog någon annanstans. Akademisk inskränkthet – för att uttrycka sig försiktigt. Skandalöst och bedrövligt.
Dessutom är avhandlingen intressant – vilket förträffligt ämne för en före detta lärare i navigation! Ingen vare sig historiker eller arkeolog skulle ha kunnat närma sig detta ämne med samma sakkunskap. Och jag är full av beundran över allt vad Henrik har tillägnat sig i både historisk och arkeologisk forskningsmetodik. Och hur mycket svett och möda som ligger bakom avhandlingen – fast det kan väl inte ha varit helt obehagligt att åka omkring i Stockholms skärgård och besiktiga "lokaler".
All heder åt Henrik för skicklighet, professionalism och nästan ofattbar uthållighet. Vi gratulerar honom av hjärtat för vad han har åstadkommit! Han gör numera verkligen skäl för hedersnamnet "Sjöfararen".
Håkan
PS
Nå, vad handlar då avhandlingen om? Jag förmodar att flera kurskamrater inte kommer att orka igenom avhandlingen - det är ju trots allt en vetenskapligt avhandling och ingen roman. Så här följer en kort sammanfattning (jag hoppas att Henrik förlåter mig eventuella missförstånd och feltolkningar):
I danska arkiv finns en medeltida handskrift kallad Kung Valdemars Jordebok. Den består huvudsakligen av ofullständiga förteckningar över skattelängder och jordegendomar mm men i slutet innehåller den två korta seglingsbeskrivningar - en till Medelhavet och en till Reval i Estland. Båda utgår från danskt område. Det är den senare som Henrik har ägnat sin möda. Den består av en latinsk text som i mycket korthuggna ordalag beskriver hur man sjöledes tar sig från Utlängan via svenska kusten, åländska skärgården och finska skärgården till Reval. På vägen finns - i synnerhet i Stockholms skärgård flera alternativa leder beskrivna. Exempel på beskrivningen: (översatt från latin till svenska)
"Från utlengi till calmarne 10 vs. Därifrån till skaegge nes 2 vs. Därifrån till waldø 4. Vill man följa kusten, kan man gå från waldø till runo, som ligger 1 vs från waldø. Därifrån till klineskær eller diuræholtsnub 1. Därifrån till geishammer 1. Därifrån till roxhammeer 1. Därifrån till æfra. 1 Därifrån till winø 1." och så vidare ....
I befintligt skick är den en avskrift av ett tidigare dokument, så en primär uppgift har varit att datera det obefintliga originalet (Inte ens Valdemars Jordebok är för övrigt så lättdaterad). Vidare att fastställa dess äkthet dvs fastställa om det är en faktisk beskrivning av verkliga förhållanden eller en fantasiprodukt. För detta behöver man identifiera alla geografiska namn och kontrollera deras läge i förhållande till färdvägen. Vidare frågar man sig vem som låtit göra denna förteckning och varför? Vilket syfte har den haft och vem har kunnat använda sig av den?
Med hjälp av historiska och arkeologiska källor och tidigare forskning, en djupgående analys av själva texten, studier av gamla kartor, sjökort och egendomsförteckningar (av vilka ingen är från 1200-talet), arkeologiska fältstudier, navigatoriska överväganden, studier av handelsvägar och den allmänna historiska utvecklingen under medeltiden har Henrik slutligen kunnat dra följande slutsatser.
Beskrivningen stämmer bra överens med faktiska geografiska och navigatoriska förhållanden. Den eller de som sammanställt beskrivningen har uppenbarligen haft pålitliga källor i form av dåtida skeppare och lotsar. Sträckorna anges i vs dvs "veckosjö", vilket kan uppfattas som ett avståndsmått men som i själva verket kanske även är ett tidsmått eller ett arbetsmått (t ex hur långt ett roddarlag ror innan det avlöses). Henrik anser sig, efter utförlig utredning kunna fastställa avståndet en veckosjö till ca 4,2 distansminuter. Avstånden i beskrivningen stämmer bra med verkligheten.
Däremot har beskrivningen inte kunnat användas ombord som en praktisk seglingsbeskrivning (typ Svensk Lots). För det innehåller den alldeles för få navigatoriska detaljer. Dessutom är den på latin, vilket ingen skeppare på den tiden behärskade - om de ens kunde läsa.
Henrik lutar därför åt att detta är en sammanställning gjord i det kungliga danska kansliet omkring 1230, som en generell beskrivning av en alternativ och ganska säker färdväg från Danmark till (det då av Danmark besatta) Estland i första hand för ämbetsmän. (I avhandlingen övervägs ytterligare 8 alternativa förklaringar.) Visserligen seglade man snabbare till Estland på öppna sjön via Gotland men den vägen var utsatt för pirater och andra faror. Byråkrater föredrar säkerhet framför snabbhet - i synnerhet om man medför pengar och andra dyrbarheter. Beskrivningen har då i första hand varit en förteckning äver platser där man kunde vila, ligga bi, ankra för natten, få nya "lotsar" eller proviantera - eller bara utgöra passagepunkter.
Av textanalysen drar han slutsatsen att det finns flera uppgiftslämnare som har använt lite olika stil för beskrivningen.
Vissa av de angivna platserna är lätta att identifiera (små öar, skär och uddar) medan andra (t ex Utö) är för stora för att ge en säker anvisning om exakt var "lokalen" i beskrivningen finns. Henrik har gjort en lång utredning om detta och pekat på vikar och andra exakta lokaler som sannolikt har utnyttjats på medeltiden - och som är de platser som avses i beskrivningen.
Som en mycket modest (och akademisk) avslutning konstaterar Henrik att "Detta arbete utgör inte den slutliga lösningen av problemställningen kring den danska sjövägsbeskrivningen mellan Utlängan och Reval." Det kan nog vara så men framtida forskare kommer säkerligen att luta sig tungt på Henriks avhandling. Mycket jobb är redan gjort.
DS
Navigare necesse est.
