Krigsdagbok

RSKB örlogsbesök England 17-20 september 2013

Först bör sägas att detta var en riktig VIP-övning. Stort tack till flaggkapten Jan R, ännu större till planeringsstaben i London i form av Jan A, vars kontakter visade sig i högsta grad värdefulla. Men framförallt ett mycket stort tack till Captain Peter Hore, vår värd, som gjorde en fantastisk insats i form av excellent värdskap och välplanerade och exceptionella studiebesök både i Portsmouth och London.

Huvudstyrkan samlades i god ordning på tisdag morgon på Arlanda. Tid fanns för förfriskningar, varför åtminstone några grundade med en öl innan vi embarkerade flygplanet.

På Gatwick anslöt spaningsstyrkan i form av Lasse Carlstedt, efter att övriga intagit lunch på flygplatsen.

Vår inhyrda chaufför dök upp och vi embarkerade minibussen för transport till Portsmouth, där vi checkade in på Hotel Ibis.

Ett snabbt spaningssvep på stadens centrala gator ledde till en och annan upptäckt.

Bland annat hittade Jan R ett minliknande föremål som gjorde honom lycklig.

Spaningssvepen på stan slutade med en öl på The Long Rooms, en remarkabel 1800-talsrestaurang som nu var stilfull pub.

Björns kommentar: "The Long Rooms är nog inte riktigt hämtade ur Nelsons liv, men väl Hornblowers – det var där denne spelade till sig en osäker försörjning när han gick utan lön mellan kommenderingarna. Möjligen kan den krogen ha legat närmare marinbasen om den hade en verklig förebild. Men den pub vi besökte kändes genuin nog. Fast den hette visst ”Isambard Kingdom Brunel” efter skeppskonstruktören och arkitekten. Har jag för mig."

Tilläggas kan att man här kunde inmundiga svensk öl. (Vad nu det ska vara bra för när man är i England.)

Åter på hotellet anslöt planeringsdivision UK i form av Jan A.

På kvällen fotmarsch till The Old Customs House, där vi intog en god middag. Beläget i ett dockområde som byggts om till shoppingcenter med restauranger och hotell. Fotmarschen blev lite längre än avsett, eftersom vi hade blandat ihop Vernon House och Vernon Building, vilket gav en rejäl missvisning på GPSen. Situationen reddes ut av Jan A genom gammal hederlig skorpnavigering (dvs fråga lokalbefolkningen).

Onsdag morgon fotmarsch till Victory Gate (ingången till det stora museiområdet som tidigare varit del av örlogsbasen), där vi möttes av Peter Hore och hälsades välkomna av Jo Kelly från museiorganisationen som hade ordnat allt det praktiska inför vårt besök. Vart vi än kom denna dag fanns alltid lokala representanter för respektive ställe, som hälsade oss välkomna, snabbt och artigt, och sedan lämnade oss i Peters och kunniga guiders vård. Man anade så småningom en väl genomförd stabsoperation från Peters och Jos sida.

Och alla kan förstås tyda flaggsignalen ovanför texten.

Först på agendan stod ett nyöppnat museum kring 1500-talsskeppet Mary Rose, som 1545 sjönk under strid med invaderande fransmän. Det illa skadade (halva) skrovet har nu bärgats i ett slags reprisoperation av Vasas bärgning i Stockholm. Ett halvt och illa skadat skeppsskrov är väl en sak men vad som imponerade stort var den otroliga mängd föremål som tagits om hand och konserverats/restaurerats. Detta museum är väl värt ett besök i Portsmouth. Tanken på vad detta kostat är intressant. Noteras kan att konserveringen av skrovet sker enligt samma teknik som togs fram för Vasa. Här har man dessutom inga problem med rostande bultar, eftersom Mary Rose var bultad med träbultar.

Vidare kan konstateras att Mary Rose inte sköts i sank utan kapsejsade – något i stil med Vasa fast under strid. Fartyg på den tiden byggdes ju inte enligt ritningar och beräkningar utan på känn. Mary Rose hade dock tjänstgjort i 33 år under skiftande förhållanden. En möjlig orsak till att hon kapsejsade kan ha varit att hon var fullastad med marinsoldater på väg över till andra sidan av sundet utanför Portsmouth.

Så var det dags för ett möte med Sir Jonathon Band (nyligen pensionerad First Sea Lord, dvs CM för Royal Navy), numera styrelseordförande i National Museum Royal Navy, en ny hopslagning av flera fristående museer och museifartyg ungefär som Statens maritima museer här hemma.

Att Sir Jonathon gav sig tid att informera oss om sin organisation mellan två möten får väl betraktas som lite unikt. Att slå ihop ett antal tidigare självständiga enheter är ingen lätt uppgift liksom inte heller en ganska komplicerad finansiering men Sir Jonathon verkade att ta sig an sin uppgift med stor energi och positivism. Intresserade frågor följde varpå flaggkapten överlämnade vår standert och ett glasskepp.

Noteras kan att påfallande många guider och vakter i flera museer (även Tate Britain, se nedan) var volontärer, i. e. ideellt arbetande. När får man se något sådant i Sverige?

Nästa anhalt var HMS Victory, Nelson flaggskepp vid slaget vid Trafalgar, en fast punkt i Englands hjältedyrkan. Fartyget har hittills förvaltats av Royal Navy, som uppenbarligen inte haft vare sig intresse eller pengar att underhålla fartyget. Sir Jonathons museiorganisation har därför nu satsat stora summor på att rusta upp det ganska illa medfarna fartyget. Resultatet kommer förmodligen att bli lysande.

Även här mottogs vi av såväl FC (jo, en sådan är alltjämt påmönstrad, faktiskt den hundrade sedan Victory införlivades med Royal Navy!) som av väl förberedda guider som lotsade oss genom alla sevärdheter ombord. Man kunde notera att det hänt en del sedan Mary Rose byggdes i mitten på 1500-talet till Victory som byggdes under senare delen av 1700-talet. Kanonerna var väl i stort sett desamma (fast större) men istället för en murad spis i byssan fanns nu en gjutjärnsspis i jätteformat. Maten var förmodligen inte stort bättre men sjömännen led i alla fall inte längre av skörbjugg. En bidragande orsak till Nelsons seger var, förutom hans innovativa taktik att bryta igenom fiendens slaglinje, bättre mat och mer välövade besättningar än fiendens.

Själva behövde vi nu också proviantering, vilken ombesörjdes i Boathouse 7.

De som ville följde sedan Peter Hore till ett specialmuseum ägnat Nelson – en av Englands största nationalikoner.

Sedan dags för HMS Warrior. Vad är nu detta? Jo, världens första slagfartyg byggd helt i stål (OK järn då). Dess öde är intressant. Byggt ca 1860 stålpansrad och försedd med segel och en stor ångmaskin, var hon en kort tid världens snabbaste och starkaste krigsfartyg. Så småningom utmönstrad och degraderad till logementsfartyg och kolpråm räddades hon av entusiaster sent på 1900-talet och restaurerades till sin forna prakt. En remarkabel satsning som måste ha kostat enorma pengar.

När vi klev ombord möttes vi ståndsmässigt av både fallrepspojkar i uniform och av fartygschefen som hälsade oss välkomna och överlämnade oss till guiden. Vår guide ombord var en äldre gentleman (Alastair Wilson ?) som kunde allt om detta märkliga fartyg. På excellent och välartikulerad engelska guidade han oss runt på fartyget. En hel del saker hade förvisso utvecklats sedan Victory byggdes. Bl a var Warrior försedd med ett antal nya bakladdade Armstrongkanoner, vilka i och för sig visade sig mindre användbara i praktiken. Resten var gamla klassiska mynningsladdare. Nu var Warrior aldrig i strid så man vet inte hur gott hon egentligen skulle ha stått sig.

Förläggningarna med backlag mellan kanonerna var något rymligare men i stort sett oförändrade sedan 1500-talet och 1700-talet. (Egentligen var det väl inte så mycket bättre i kadettmässarna på Älvsnabben bortsett från att vi inte behövde trängas med kanoner.) Byssan hade dock utvecklats betydligt med bl a koppargrytor och -pannor.

Därefter återtåg till hotellet och kort vila.

På flera deltagares insisterande följde sedan taxitransport till the Royal Navy & Royal Albert Yacht Club. (I själva verket på gångavstånd). Stället ifråga visade sig vara en synnerligen ståndsmässig klubb, där vi först intog drinkar i baren och därefter visades till ett chambre separée, där vi avåt en excellent middag serverad av artiga unga män. Vår gäst denna middag var vår outtröttlige värd Peter Hore.

Mätta och otörstiga drog vi oss sedan till hotellet, somliga per taxi och somliga till fots.

Torsdagen började med frukost och utcheckning på hotellet. Fotmarsch till järnvägsstationen, som vi lokaliserat redan vid första dagens rekognosering. Två timmars tågresa till Victoria station. Väl där transporterade vi oss till Jan A:s kontor, ett mycket vackert 1700-talshus vid S:t James's Park. Historik och företagsinfo av Jan vid kaffet.

Därefter promenad till Whitehall, där vi sammanträffade med vår värd Peter Hore.

På vägen passerade vi den mycket välbavakade Downing Street.

Och nu inträffade något högst anmärkningsvärt. Via vad som nu var något slags u-landsbiståndsdepartement slussades vi genom diverse säkerhetskontroller och ledda av en säkerhetsvakt till The Admiralty Board Room. Vad är det för märkvärdigt med det då? Tja, sedan slutet av 1600-talet, oavbrutet, säte för ledning av Royal Navy. Och definitivt inget ställe som vanliga turister har tillträde till. (Strax innan vi kom dit hade det varit ett sammanträde med Royal Navys ledningsgrupp. Tyvärr inga papper kvarlämnade.)

På vägen passerade vi förstås Nelson:

På plats i Admiralty Board Room möttes vi av Dr Justin Reay, historiker från Oxford University (med bakgrund i Royal Navy).

Han berättade mycket entusiastiskt om rummet och dess historia, samt hur man arbetade förr i tiden med order och andra handlingar. Utsökta träsniderier, ombyggnader och räddning av inredning och träpaneler, bombskador från andra världskriget, mm. Och så förstås Nelson, som av många författare påstås ha varit i detta innersta tempel bara två gånger, men Dr Reay har funnit belägg för minst 54 besök!.

Dr Reay berättade därefter detaljerat om den segerdepesch som skickades av Collingwood efter segern vid Trafalgar med ett litet fartyg, vars unge befälhavare genom diverse tricks och rundningar samt en hiskligt dyr diligensfärd från en hamn på sydkusten slutligen personligen avlämnade depeschen till amiralitets förstesekretarare (för att undvika att högre befälhavare tillskansade sig äran). Justin Reay och Peter Hore spelade därefter upp scenen när dåvarande förstesekretararen vid ett-tiden på natten (fortfarande arbetande) överrraskades av en bultning på dörren och den unge subalternen som anmälde "We have won a great victory – but we have lost Lord Nelson!".

Mycket anslående.


Justin Reay och Peter Hore demonstrerar hur order och andra handlingar hanterades under sammanträdena.

Efter detta mycket intressanta besök uppsöktes puben Clarence, där vi avåt en god lunch tillsammans med våra värdar som också vederbörligen avtackades.

Resten av eftermiddagen ägnades åt the Cabinet War Rooms.

Deltagare i Londonbesöket för 13 år sedan minns säkert detta ställe. Alltså regeringens ledningscentral under VK 2. Nu utbyggt och moderniserat. Tyvärr inte till det bättre. Redaktören minns detta med starka intryck av andra världskriget – genuint och äkta. Nu är det utbyggt med ett modernt och jättelikt museum tillägnat Winston Churchill, ännu en av Englands nationalhjältar, vilket förtar det genuina intrycket.

Efter incheckning och kort vila på Millennium Hotel tog vi oss till Jan A:s eleganta hus i centrala London för drinks och prat. Tack Jan för detta! Sedan följde middag på den lokala kvarterskrogen under fortsatt livligt samtal.

Fredag: Utcheckning från hotellet, detachering av Lasse C samt transport till Victoria Station, där vi lyckades lokalisera bagageförvaringen. Därefter transport till Tate Britain, där de flesta av oss studerade museets samling av Turnermålningar – plus diverse annat. Inklusive en stor målning av Nelson skadad på Victorys halvdäck. Ständigt denne Nelson.

Åter Victoria station där vi sammanstrålade vid bagageförvaringen efter diverse förvecklingar. Tåg till Gatwick där vi i väntan på avgång intog lunch på bryggan serverade av Nelson! Inte illa som avslutning på denna övning.

Till slut kan noteras att vår eminente svenskättade värd Peter Hore inte bara är f d officer (kommendör) i Royal Navy (där han deltog i Falklandskriget och senare blev chef för strategisk planering) utan även navalhistoriker, har tillbringat en termin vid Lunds universitet, har goda kontakter med Sverige, talar svenska samt är Associate Editor vid den eminenta tidskriften Warships International Fleet Review (Väl värd att prenumerera på för den som vill hålla sig orienterad om vad som händer i alla världens örlogsflottor. Våra små Visby-framsteg ter sig i det sammanhanget som rätt futtiga, dessvärre.) Han är även medlem i Kungliga Örlogsmannasällskapet.

------------------------------------

Krigsdagboken sammanställd av webbredaktör Håkan under benägen medverkan av Lasse C (bilder och texter) och Björn (texttillägg), Jan A faktauppgifter samt Flaggkapten Jan R. Eventuella fel och missuppfattningar faller på webbredaktören.