Sanningen om GMY

Befintlig dokumentation

Ursprunget till signalerna GMY, vilken besvarades med MYA, är inte alldeles klar men det finns nu åtminstone två rimliga förklaringar, som dessutom kan hänga ihop.

Wikipedia säger följande:

"GMY står för Gott Mit You (Sv: Gud med dig). Ursprunget är omtvistat men en teori är att det användes som hälsning mellan tyska och engelska ubåtskaptener under inledningen av första världskriget. Ubåtar kunde då inte bekämpa varandra, utan båda besättningar löpte istället risken att möta en kall och fuktig grav.
Det traditionella svaret var MYA, Mit You Auch alternativt MYT, Mit You Too.
Hälsningen används idag ofta av sjöofficerare, speciellt med rötter i ubåtsvapnet, istället för MVH."

På SOSS (Sjöofficerssällskapet i Stockholm) hemsida fanns sommaren 2010 följande förklaring:

"Det är med ett leende jag läser om alla mer eller mindre fantasifulla förklaringar till signalen GMY-MYA. Man gör även reflektionen hur en sak så kan förvanskas och kan lätt övergå till falsk information. Ett exempel för psykologiska försvaret? Då jag tror mej veta hela sanningen till för nämnda signal vill jag härmed berätta den.

Sättet att utbyta mer eller mindre underfundiga signaler har alltid förekommit i olika flottor. Särskilt i engelska flottan. Christer Kierkegaards order till sina fartygschefer att ha en Bibel tillgänglig på bryggan var säkert dikterat av att just engelsmännen ofta använde bibliska citat. Icke bara i signaler mellan örlogsfartyg utan även till kofferdifartyg. Brittiska flottans signalstation på Gibraltar är ett för även svenska fartyg välkänt exempel.

Signalen GMY-MYA är en uppfinning av dåvarande mariningenjören, sedermera marindirektören, O K O Moberg, hela Flottans populäre "Moppe". Han var född den 3 december 1893 och var på sin tid den person med officers ställning som hade de flesta sjömånaderna. Han var mycket omtyckt, en skicklig yrkesman och en stor sällskapsmänniska.

Den rätta signalen skall alltså uttydas GOTT MIT YOU – MIT YOU AUCH. Moberg var en stor skämtare och hade säkert inspirerats till sin uppfinning av denna signal från t ex hans erfarenhet från långresa.

Moberg tjänstgjorde under mycket lång tid på kustflottans Ubåtsavdelning. Signalen användes ursprungligen endast mellan ubåtarna som någon särskild hemlig signal. Den kom sedan att användas även av övervattenfartygen, vilket icke gillades av de gamla ubåtsmännen."

Tyvärr framgår det inte vem som har skrivit texten men den innehåller också en del annan info. En PDF med hela texten finns här. Den uppmärksammades av mig och Vincent Höjer sommaren 2010 och vi skickade vidare info om detta till RSKB-kamraterna. Ingen av oss sparade den förstås – den fanns ju på SOSS hemsida. Våren 2011 blev det aktuellt igen men då fanns den inte kvar på SOSS hemsida. Trots upprepade påstötningar från Vincents sida har SOSS inte velat kännas vid frågan. Och där stod vi tills Vincent nyligen gjorde en upptäckt i sin dator där den fanns begravd.

Vad drar man nu för slutsats av detta?

Beträffande Wikipedias förklaring kan följande anföras: Att ubåtar under första världskriget skulle vara oförmögna att i ytläge bekämpa varandra är nog en sanning med modifikation. De var ju utrustade med kanoner redan då. (Artillerield var ett vanligt sätt att sänka uppbringade handelsfartyg för att spara på torpederna.) Dessutom finns åtminstone ett välbekant fall där en finsk ubåt sänkte en rysk ubåt genom ramning (möjligen under VK II – har inte kollat detta). Att några enstaka signalutbyten av detta slag kan ha förekommit kan dock vara mycket troligt. I synnerhet under krigets slutskede var krigströttheten utbredd på båda sidor och förbrödring förekom även i skyttegravarna.

Beträffande SOSS-varianten tycker jag att det verkar lite märkligt att benämnde Moberg skulle ha uppfunnit signalerna helt på egen hand. Nog måste det väl ha funnits en bakgrund till denna "uppfinning". Dessutom förefaller det lite märkligt att en mariningenjör skulle ha beordrat signalering – i synnerhet mellan ubåtar.

Jag tycker ändå att de båda förklaringarna hänger ihop. Det är ganska rimligt att svenska sjöofficerare, enkannerligen ubåtare, kan ha plockat upp GMY-seden från tyska och/eller engleska flottan och att den sedan har spritt sig efter hand inom svenska flottan även till övervattensfolket. Å andra sidan förefaller det som om seden numera är specifikt svensk. Inget kan hittas om detta i utländska källor.

Men fortfarande saknas handfasta bevis.

November 2011
Håkan Rudérus